Jag Crossade Mörksuggan

Det gick hela vägen runt Mörksuggejakten på cyclo-crossen från Canyon. Det var en händelserik och härlig resa. Tyvärr med en hel del oplanerade stopp. Inledningsvis gick det strålande. Jag plockade massor av placeringar uppför Vidablickbacken och faktiskt en hel hög i den tekniska utförskörningen på stig. Crossen levererade hela vägen och jag hade inga problem att köra om på osynad stig. Nu var hastigheten inte lika hög som förra gången då jag låg bland de sista i tävlingsklasserna. Förra gången 2006 hade jag bara ett 20-tal åkare framför mig. 

Jag hade en hel del cyklister både före och efter mig som ni ser. Tittar ni riktigt noga på sista bilden ser ni även den lilla minihelikopter som filmade från Mörksuggan. Filmen kommer inom kort upp på langloppscupen.se.

Det var en rejäl lervälling som väntade oss på första stigsträckan efter Vidablick. Men jag trivdes som fisken i vattnet på crossen och fick visa upp mina cyclo-cross-egenskaper. Däcken skar effektivt genom leran och mönstret i däcket levererade grepp som fick mig att susa genom klungor av gående och stillastående MTB-cyklister. En rätt härlig känsla faktiskt. 

Ut på grusnedfarten efter stigen så väntade som vanligt en mäktig vy. Och hela 74 kilometer i timmen i hastighet också. Det var bra rull i crosshjulen, och jag rullade förbi flertalet åkare även här.

Jag susade vidare nedför på gruset. Även här levererade crossen med mig i areo-position. Och de efterföljande grusvägarna plockade jag cyklist efter cyklist genom att gå från klunga till klunga. Benen var helt enkelt med mig idag och crossen lät mig få ut alla krafter. Det var så busigt kul att maxa utan problem både på gruset och de snabba stigarna. De tublösa däcken med tätningvätska gjorde även att greppet och komforten fanns där, nästan mer än förra gången 2006. I alla fall vad jag kan minnas.

Efter andra vätskedepån i Nedre Gärdsjö (55km till mål) vände dock flytet. Jag sitter helt plötsligt märkbart lågt. Jag blir tvungen att stanna för att se om det verkligen är så. Och mina farhågor stämmer då den fina delade kolfibersadelstolpen Canyon VCLS 2.0 har sjunkit ned fem centimeter. Det fina med sadelstolpen är att delningen gör att man får ökad stötdämpning och minskade vibrationer från underlaget. Vilket jag tydligt känner innan stolpen sjunker ned.

Vidare in i loppet så får jag stanna två gånger till och höja upp sadelstolpen. Jag testar att dra upp den lite för långt för att den ska få fäste. Jag testar även att vända på sadelstolpsklammern. Utan resultat. Vid fjärde stoppet blev det även en punkteringslagning. Tyvärr hade en vass sten punkterat bakdäcket mitt på drivytan så jag och cykeln sprejades med tätningsvätska så fort hastigheten steg över 20km/h. Det blev ohållbart och jag får stanna och slita med ventilen vars gängor också var fulla av latexkladd. Punkteringen hade lika gärna kunnat hända på ett par MTB-däck, det är risken man får ta när man istället slipper genomslagspunkteringar och kan köra med lägre tryck.

De cyklister jag cyklade med under dagen måste verkligen ha undrat vad jag höll på med. Ena gången kommer jag och susar om dem och sen passerar de mig när jag står i diket och meckar. För att sedan åter bli passerade. Så där höll det på under resterande delen av loppet. Men mot slutet blev jag så trött på att stanna att jag körde längre partier stående. Vilket funkade ypperligt i skogen. Där var det ibland till och med ett plus att ha lite lägre sadelstolpe. Det blev som en konstant "dropper-post" och gav bra kontroll i skogen. Men trötta fötter, knän och armar. 

Vid näst sista stoppet med 15 kilometer kvar till mål tar jag upp hela stolpen och konstaterar att delar av den är oljig av något slags fett. Vilket inte är bra när det är en kolfiberstolpe i aluminiumram. Det blir som såpa mellan stolpe - ram och måste ha hänt vid tidigare democykling då jag bara monterat stolpen på rätt höjd. Och där visar sig den största skillnaden från årets "Sugga" på cross mot 2006. Då var jag förberedd på tävlingen flera månader innan och testade materialet flera gånger. Dessutom körde jag igenom hela banan på den dåvarande crossen innan tävlingen. I år så var min träning ett 1,5 timmes pass i skogen nära mitt hus. Jag "fultätade" fälgarna med eltejp dagen innan (vilket i och för sig höll hur bra som helst hela vägen och efteråt) och jag testade minimalt med inställningar. Men framförallt hade jag ingen chans att gå igenom cykeln grundligt. Så jag får helt och hållet skylla mig själv att jag inte testade mer grundligt. Och det visar på att man faktiskt bör gå igenom och testa cykeln grundligt minst en vecka innan ett stort lopp för att undvika haverier. Men det var ju också halva äventyret och något som kommer göra att jag kommer ihåg detta extra mycket. Och kanske gjorde även stoppen att jag förblev fräsch loppet igenom och trots ivriga sprinter förbi cyklister på grusvägar, endorfinmaxpuls på stigar och brytfesterna uppför backarna (jag klarade alla motlut trots att lägsta utväxling är 36-32) så var jag pigg efter målgång. 

Effektiv tid låg som ni ser på 3:09:55 (och min kassa GPS har missat en hel del kilometrar) och min sluttid på Mörksuggejakten blev 3:26:28. Vilket betyder att jag tappade mer än 16 minuter på mina stopp. Jag hamnade på 346:e plats i motionsklassen och segrande Fredrik Eriksson kom i mål på tiden 2:11:05.

Jag lägger inga värderingar i siffrorna ovan utan konstaterar istället att jag hade buskul på crossen hela vägen trots haverier. Och jag kände mig hur säker som helst på utförskörningarna och de tekniska stigarna. Om jag dessutom ska köra Mörksuggan igen så gör jag definitivt det på en cyclo-cross, det är bara för skoj för att motstå.
För mig måste jag tillägga. För det är inget för den ovana motionären som bara har några års mtb-cyklande under bältet. Utan det passar mer den äventyrslystna vana cyklisten som vill få lite mer "naken" cykling. För det är det bästa jag kan beskriva det med. Det är mer naket och avskalat. Det finns inga marginaler och man måste verkligen tänka till var man styr cykeln och om man ska stå, sitta eller hoppa på stigpartierna. Att det sedan går bra mycket snabbare på de mindre körvägarna, grusvägarna och asfaltsvägarna är bara en fantastiskt rolig bonus som gör att hornen växer ut lite extra.
Jag ska heller inte sticka under stol med att det är en stor tillfredsställelse att köra förbi mtb-cyklister på tekniska partier eller uppförsbackar med en cross.

Trek XO1 Vs. Canyon Inflite 9.0

Det var helt klart mer bekvämt på Canyon och jag kände mig mycket säkrare på utförs- och stigpartierna än 2006 på min Trek. Mycket berodde nog främst på mina ökade crosskunskaper som jag kört till mig sedan dess. Samt också för att jag kunde hålla lägre hastighet i år, i elitledet går det ju bevisligen lite snabbare. Men en del berodde också helt klart på att tekniken i material/komponenter gått framåt. Skivbromsar är ett enormt plus. Även att de inte är helhydrauliska så är det bra bett och lättare att justera bromsstyrka mot ett par cantileverbromsar. Och jag upplevde att den flexande kolfiberstolpen tog en hel del stötar och vibrationer. Ett kvitto på det var att jag i alla fall inte hade ont i ryggen efter loppet. Viktmässigt så är Canyon:en tyngre än vad min Trek var. Canyon Inflite 9.0 väger 9 kilo och min Trek XO1 vägde runt 8 kilo. Men det har gått allt för lång tid mellan mina båda lopp för att mer kunna nagelfara i cyklarnas specifika för och nackdelar.
En sak är jag dock helt säker på och det är att jag åkte bekvämare på årets hjul och däck än de tubdäck jag hade 2006. Och det är för att jag är lite mer vis av erfarenhet nu och hade 2,7 bar i däcken. Mot 3,5 och 3,8 bar 2006. Jag förstår inte hur jag 10 kilo lättare körde med så mycket tryck i däcken. Det jag dock förstår är varför jag fortfarande minns att jag hade ont i händerna och armarna under och efter loppet 2006. Jag är en stark föreståndare för tubdäck på cross, men jag måste faktiskt vika lite på mig och konstatera att kanttråd inte är fy skam ändå. OM man gör om till tubeless vill säga. Men ska jag köra Mörksuggan eller någon annan tävling igen så är det tub som gäller. Det är mer punkteringssäkert och så kan jag krypa ned ännu lägre i däckstrycket för att få bättre grepp och komfort.

Mer bilder från min #CrossaSuggan:

Detta var i princip det jag åt och drack under loppet. En liten 0,5l flaska sportdryck (+ en påfyllning vatten i den) och min 1,5L camelback med vatten. Jag hade en IsoGel kvar efter loppet och energibaren delade jag med speakern Adam Johansson en stund efter min målgång. R2 drack jag ganska omgående efter målgång. GT sport tabletterna tog jag ingen av.

Dagen innan spenderades i bil upp till Falun och sedan Rättvik. Kvällen spenderades med att sätta upp reklammaterial till Mitsubishi MTB Challenge. Jag rullade och testade däckstryck ungefär 15 minuter efter att allt material var uppe.

Fin publik i slänten vid start och mål.

Den omtalade sadelstolpen..

Men visst är hon läcker? Det är rätt kul att Canyon:en gick i samma färgtema som Trek:en hade 2006.  

Lite drygt 800 cyklister framför mig. Det var ovant.

Och så resterande 500 efter mig.

Bettan redo för rejs!

Det roligaste i starten måste varit att jag ställde mig brevid en gammal bekant från Falun. Också en gammal tävlingscyklist; Erik Dahlin. Jag lade ned cykeln lugnt i gräset efter att ha kryssat mellan massa andra cyklar som låg ned på marken. Och när jag stått där och hälsat glatt på de som blängde på mig så tittar jag åt vänster och så står Erik där. Vi hade en rolig kvart i startfållan innan vi gav oss av på varsitt äventyr.

Det var lite tjockt med cyklister uppför Vidablick. Men jag hade väl egentligen inga större problem till en början att avancera. Det var lite svårare på andra hälften innan det sista branta partiet mot toppen kom.

I sista branta partiet plockade jag en hel del stumma cyklister. Alla blev påhejade av den grymma publiken. Vilket fantastiskt stöd vi fick under helgen. Tack ni alla vid sidan av banan!

En av de sista bilderna jag kunde ta innan min kamera gav upp. Härligt snabbsällskap på de kritvita körvägarna ut mot Nedre Gärdsjö.